Varhelst man bränner böcker, kommer man förr eller senare också att bränna människor. Nyckeltext

1924-1927

Vad hände under åren där i mitten av 1920-talet?

I mitt liv: inte så mycket. Jag fann mig till rätta i staden igen. Gjorde lägenheten till min genom att sakta byta ut mina föräldrars gamla möbler till sådana jag själv köpte in. Det kändes bra. Beställde det mesta jag behövde från Seidels snickeri.

Fortsatte att arbeta som borgmästare Eckhardts assistent. Han är nöjd med mig och mina insatser. Kanske för att jag håller en låg profil och inte säger emot i onödan. Det gäller ju att välja sin strider. Åtminstone försöker jag tänka så.

Jag försökte faktisk att påverka honom där under 1924 när han beslöt sig för att gå med i NSDAP, nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Det var året efter ölhallskuppen, Hitler satt i fängelset i Landsberg och hans parti var officiellt förbjudet att verka i Tyskland. Ändå fick Eckhardt för sig att nu var det hög tid att ansluta sig som medlem. Jag vågade säga att han därigenom kunde riskera sin popularitet bland väljarna men han stod på sig. ”Johannes, det är nu det gäller att visa sitt stöd för vad som är rätt och riktigt”, sade han och tog kontakt med sin kusin i München. Någon vecka senare kunde Regensburgs borgmästare visa upp sitt medlemsbevis för mig. Jag sade ingenting men jag var övertygad om att han hade satsat på fel häst. Vem hade då kunnat ana att Hitler skulle vara ute ur fängelset redan innan jul 1924 och att partiet åter skulle vara tillåtet i februari 1925?

Sedan blev det allt bättre i Tyskland. Vi kunde alla märka av det. Ekonomin stabiliserades genom att en ny valuta, riksmarken, infördes i augusti 1924. Dessutom sänktes betalningskraven för krigsskulden och USA och några andra länder ställde upp med lån för att hjälpa vårt land på fötter igen. Människor slutade att prata om pengar hela tiden, nationalisterna slutade klaga på allt som gick att klaga på och till och med SA hölls i strama tyglar av Hitler. Livet i Regensburg började nästan kännas helt normalt igen.

På julafton 1926 fick jag dock en påminnelse om att galenskapen fortfarande låg under ytan hela tiden. Som julklapp från borgmästare Eckhardt fick jag två böcker: båda med namnet Mein Kampf. Författaren var ingen mindre än Adolf Hitler. Tydligen hade han nu skrivit klart andra delen och Eckhardt strålade av glädje när han räckte över sin gåva till mig. Jag tackade som sig bör och lade dem sedan åt sidan.

Det är märkligt egentligen att jag skriver så mycket om den här mannen Adolf Hitler. En man som jag aldrig träffat men som ändå verkar ta allt större plats i mitt liv. Han smyger sig liksom in fastän man inte vill. Jag plockade hur som helst fram böckerna som han hade skrivit i slutet av februari 1927. Anledningen var att borgmästare Eckhardt, tillsammans med några andra Regensburgbor hade varit och hört honom tala i München. Talet skulle markera en nystart för partiet och signalera Hitlers återkomst som politisk talare.

Eckhardt kom tillbaka helt förändrad. Han sade att han hade upplevt något fantastiskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han blivit frälst och att Hitler var Messias.

Så därför började jag läsa vad Eckhardts nya frälsare egentligen hade skrivit. Och någon större författare var han inte. Det dröjde inte många sidor innan jag kunde slå fast det. Voss bokhandel lär aldrig ta in boken. 
Först beskriver Hitler sitt liv – en sorts självbiografi med andra ord – därefter går han in på vad han vill politiskt. Det mest har jag redan hört från Eckhardt men aldrig tidigare har jag läst en sådan koncentrerad antisemitisk soppa. Han föreslår bl.a. att tyska judar inte ska få ha kvar sitt medborgarskap och att de judar som flyttat till Tyskland efter 1914 ska sändas ut ur landet. Han vill att ett förbud mot judisk invandring ska införas och likaså ett förbud för judar att äga tidningar och butiker.

Till slut blev jag så illamående att jag kastade boken bakom soffan. Och där ligger den fortfarande kvar. Skulle den här mannen någonsin komma till makten – bevara oss väl för det – så kommer Tyskland aldrig mer bli sig likt.

1928

Ett år jag endast kan beskriva i efterhand. Ett år som jag trodde skulle bli mitt sista. Jag hade under förvintern lidit av en kraftig förkylning och någon månad in på det nya året var den värre än någonsin. En dag i februari var jag på hemväg efter att ha ätit middag på Vildsvinet, fortfarande plågad av hostan som vägrade ge med sig och av den smärta i bröstkorgen som gjort det allt tyngre att andas för var dag som gick.

Några meter efter att jag svängt runt hörnet vid Kästmers skrädderi, för att ta genvägen via gränden, så svartnade det för ögonen och jag kände hur jag föll till marken. Sedan var det bara mörker.

Senare, vilket innebar flera månader senare, stod hela bilden av vad som hänt klar för mig. Jag hade drabbats av dubbelsidig lunginflammation som sakta förvärrats till den grad att den höll på att mitt liv. Egentligen borde den ha gjort det redan den kvällen. Ty det var under en riktigt kall vinterkväll som jag rasade ihop där i grändens mörker, och hade inte Fräulein Neuman – som av en slump tagit samma väg som jag på sin väg hem – hittat mig liggande medvetslös och tillkallat hjälp så vore jag nu hos mina föräldrar i gravens djup.

Det tog både Dr Kubes och Dr Zimmermanns samlade krafter att få mig på benen igen. Flera månader flöt bort i feberdimmor. Jag minns att borgmästare Eckhardt ibland hälsade på för att uppdatera mig om olika händelser som han ansåg att det var viktigt att jag kände till. Han meddelade bl.a. att i riksdagsvalet hade 123 personer i Regensburg lagt sina röster på NSDAP. Det var tydligen färre än väntat och han såg aningen besviken ut, trots att partiet nu har tolv platser i riksdagen, men försäkrade att det säkerligen skulle bli ett bättre resultat vid nästa valtillfälle. Tydligen trodde att han en sådan försäkran skulle få mig att tillfriskna fortare. Vilken befängd idé.

Nej, då är de svaga minnena av några andra, men tidigare, besök så mycket behagligare. Jag vet faktiskt inte än i denna dag om det jag minns faktiskt har hänt eller om det bara var en produkt av min febersjuka hjärna. Men vid min sjuksäng satt, enligt vad jag tror mig minnas, vid flera tillfällen kvinna och höll min hand i sin. Hon baddade min panna och gav mig att dricka men hon kan inte ha varit en av sjuksystrarna då hon inte var klädd som dem, i kritvita förkläden. Hennes klädsel var betydligt mörkare, och därmed behagligare för mina ögon. Märkligt nog kan jag inte minnas hennes ansikte – det är helt suddigt för min inre blick. Men när jag sluter mina ögon kan jag fortfarande känna den svaga men behagliga doft av rosor som jag kände i hennes närhet. Vem var hon? Av rädsla av att få veta att hon aldrig har funnits har jag inte vågat fråga någon av dem som tog hand om mig. Är jag löjlig? Kanske. Men tanken på kvinnan som höll min hand skänker mig ändå fortfarande tröst i denna svåra tid när så mycket av det goda hos människan känns så fjärran. Om hon är en fantasi så är hon i alla fall en god sådan, en exil för min tro på människan i stunder av förtvivlan eller uppgivenhet.

I slutet av året hade mina krafter återvänt och jag var tillbaka på mitt arbete igen.

1929

Tidningarna skriver om kraschen i USA. Företag och banker går under. Människor tar sina liv genom att hoppa från hustak. Problemen blir allt större här i Tyskland också när de amerikanska stödpengarna inte längre pumpas in i den tyska ekonomin. Även tyska banker har börjat gå i konkurs. Fabriker har stängts en efter en. Ibland helt väntat. Ibland till stor förvåning. Vem trodde t.ex. att Messerschmidtfabriken här i Regensburg skulle behöva börja avskeda arbetare? Det sägs att snart är fyra miljoner människor i Tyskland arbetslösa. Det kan aldrig sluta väl. Hunger och missnöje skapar i slutändan bara hat och olycka.

1930

Borgmästare Eckhardt berättade idag över lunchen, som han storsint nog bjöd mig på, att hans älskade parti har fått en mäktig vän. Alfred Hugenberg, den f.d. styrelseordföranden för Kruppverken, Tysklands största industrikoncern, har ställt sig bakom nationalsocialisterna och Hitler. Hugenberg känner alla politiker, industrimän och affärsmän som är värda att känna. Eckhardt var otroligt belåten. Jag kan förstå honom. Hugenberg är snuskigt rik, kontrollerar tidningar som når över hela landet och har ett inflytande som få kan mäta sig med.

Till och med i vår lilla stad märks nazisternas ökade status i politiken. I riksdagsvalet lade 1742 personer i Regensburg sin röst på partiet. NSDAP har nu 107 platser i riksdagen. De är fortfarande i minoritet. Övriga partier har tillsammans 470 platser. Men det obehagliga består i att de fortsätter att växa.

Vi har dessutom förärats med vår egen lokalavdelning av SA, en grupp slagskämpar som leds av den f.d. brevbäraren Gregor Lilienthal. De går runt i staden i sina bruna skjortor, iförda armbindlar märkta med hakkors, och blänger hotfullt på alla de inte gillar. Ibland provocerar de fram bråk och misshandlar någon stackare. Vid ett flertal tillfällen har de slagit sönder fönstren till affärer som ägs av judar. Det värsta är att borgmästare Eckhardt står bakom att polisen inte ingriper vid dessa incidenter.

Jag skäms över att vara Regensburgbo vid dessa tillfällen. Jag skäms över att inte jag vågar protestera. Jag skäms över min tystnad.

1931

Allt blir bara värre; dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Arbetslösheten i Tyskland fortsätter att öka. Det klistras ständigt upp nya affischer i staden där Hitler lovar arbete, bröd och välstånd till alla som röstar på hans parti. Han lovar också att beskydda oss alla från den kommunistiska revolutionen som hotar. Som hotar? Visst finns det kommunister, på Messerschmidtfabriken finns det en hel avdelning,  men det enda jag ser som verkligen hotar Tyskland är Hitler själv.

Men det värsta är att jag kan se att allt fler Regensburgbor lydigt sväljer denna propaganda. De tänker inte på annat än sig själva. Och det är inte i första hand de som saknar arbete som väljer att gå med i NSDAP eller att stödja partiet på annat sätt, utan de som har redan har arbete och en inkomst. Jag antar att de är rädda att förlora allt i ”den kommunistiska revolutionen som hotar”. Vilket trams!

1932

Under vintern har arbetslösheten stigit katastrofalt i Tyskland. Mellan sju och åtta miljoner tyskar är nu arbetslösa. Det sägs att sjutton miljoner människor lever på understöd. Överallt gror hatet. De arbetslösa hatar arbetsgivarna och universitetens studenter ser ingen framtid. På gatorna, dansställena och restaurangerna kommer knivar, kedjor och läderbatonger fram när människor hamnar i gräl med varandra. Medelklassen verkar känna sig hotad av såväl de rika som av arbetarrörelsen. Samtidigt flyger Hitler runt i landet, tjugo städer i veckan sägs han hinna med, och framställer sig själv som landets räddning.

Han talade i Regensburg också. Hela staden var där och lyssnade. Men det var endast de som höll med Hitler som diskuterade hans tal efteråt. Alla vi andra, alla dessa människor som jag vet tänker annorlunda, var tysta. Åtminstone offentligt. Jag är inte säker på att tystnaden är rätt väg. Kanske borde vi protestera mer. Stå upp för vad vi anser vara rätt och riktigt. Men alla verkar vara rädda. Rädda för SA:s knytnävar och påkar, rädda för Hitler, rädda för våldet som drabbar alla som tar ställning emot honom. Jag är själv rädd.

I Hitlers följe såg jag dessutom några gamla Regensburgbor, nu som medlemmar i SS och klädda i nya svarta vidriga uniformer. De struttade fall omkring och kände sig märkvärdiga i sin ledares sällskap.

(Vissa ord och meningar är överstrukna i efterhand med bläck i en något avvikande färg.)

Jag gick inte fram och hälsade.

I riksdagsvalet i juli fick NSDAP 230 av 608 platser. I Regensburg var det 4195 personer som röstade på dem. De har ingen egen majoritet men är nu Tysklands största parti. Så även i vår stad där samtliga övriga partier endast skrapade ihop 2225 röster. Jag kan inte tro det. Jag vill inte tro det.

Eckhardt säger att President Hindenburg erbjöd Hitler en plats i regeringen och rollen som vice rikskansler men att Hitler tackade nej då han vet att alla andra partier behöver nazisternas stöd för att regera. Hitler väntar på ett bättre erbjudande. Jag vill inte tänka på vad ett sådant skulle innebära. Trots att landet är på gränsen till ett inbördeskrig med tanke på alla våldsdåd som inträffar över hela landet så tror jag att alternativet är ännu värre.

1933

30 januari

Jag bor i ett sjukt land. Idag har Adolf Hitler svurits in som rikskansler . Tre andra nazister har fått plats i regeringen. President Hindenburg verkar ha gått med på Hitlers krav, trots att NSDAP minskade en aning i valet i november -32.

Vad kommer detta att innebära för Tyskland? Jag har beslutat mig för att dokumentera de förändringar som säkerligen kommer att ske för att om möjligt skaffa mig en överblick av situationen. Det är också en del av mitt arbete. Till borgmästare Eckhardt kommer ju automatiskt alla nya lagar och förordningar som träder i kraft och dem får jag då tillgång till.

27 februari

Riksdagshuset i Berlin brinner! Vad är det som händer?

1 mars

Polischefen Hermann Göring, en av Hitlers närmaste män, har efter branden fängslat de främsta ledarna i kommunistpartiet samt över 4 000 andra medlemmar i samma parti. Enligt nazisterna var det en kommunist som anlade branden i riksdagshuset. Två Regensburgbor, det kan vara fler, sägs ha förts bort. Jag vet ännu inte vilka.

2 mars

Med hjälp av undantagslagar har Hitler nästan helt utplånat yttrandefriheten, pressfriheten och organisationsfriheten. Exceptionella befogenheter ger honom också rätt att med hjälp av polisen och SA bekämpa högförräderi, sabotage och störande av allmän ordning. Samtidigt har den numera nazistdominerade polisen börjat arrestera och fängsla politiska motståndare. Andra uppmanas vara tysta. Jag lever numera i ett land där en obehaglig tystnad råder, om man då bortser från galningarna som vrålar ”sieg heil” på gator och torg.

9 mars

I hela Tyskland organiserar nu nazisterna upplopp mot judar. De ges återigen skulden för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska krisen som präglar vårt land. Enligt propagandan som nu finns överallt är den tysk-ariska rasen överlägsen, medan alla andra raser ses som biologiska hot mot strävan att hålla den tyska rasen ”ren”.

”Rasa” mig hit, och ”rasa” mig dit! Vad säger vetenskapen? (Överstruket och knappt läsbart.)

Jag orkar inte lyssna längre på Eckhardt när han börjar älta detta ämne med mig. Istället sluter jag ögonen, drömmer jag mig bort och låtsas vara någon annanstans, känner den allt svagare doften av rosor. Men varje gång jag öppnar mina ögon är jag tillbaka i Regensburg.

1 april

Nazisterna uppmanar idag till bojkott mot judiska affärer och företag. En nationell kampanj har inletts mot det judiska folket. Jag har inte orkat gå till arbetet idag för jag vill inte se det med egna ögon. Men enligt radion blockerar SA-män judiska affärer i städer över hela landet och ser till att judestjärnor och texter som ”Tyskar, försvara er! Köp ingenting från judar” målas över dörrar och fönster. Jag vågar inte tänka på vilka som drabbas av detta i Regensburg.

6 april

En ny lag som förbjuder judar att vara statligt anställda är nu aktuell. De ska också förbjudas att arbeta som bland annat universitetslärare och advokater. Tydligen kan ens arbetsförmåga också klassificeras som antingen arisk och därmed önskvärd eller som icke-arisk och sålunda oönskad pga. sin skadlighet. Det måste vara ett skämt. Men jag hör ingen skratta. Förutom nazisterna.

10 maj

Idag grät jag. På öppen gata. För att bekämpa den ”judisk-materialistiska” andan har nazisterna uppmanat till bokbål av böcker skrivna av judar och antinazistiska författare. Över hela Tyskland har böcker brunnit idag. Jag blev själv vittne till hur en grupp SA-män släpade ut böcker från Voss bokhandel och brände dem framför en jublande folksamling. Böcker av bland annat Heinrich Mann, Karl Marx, Heinrich Heine, Ernst Bloch och Sigmund Freud brann framför mina ögon. Det var helt overkligt och jag plötsligt kom jag att tänka på vad Heinrich Heine skrev en gång: Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Skymtade Marta Tannberg genom röken och kände samtidigt hur tårar började rinna nerför mina kinder. Då gick jag till slut därifrån, gick hem, men bara för att återvända med ett par böcker i handen, dolda under rocken.

När jag tänker på det som hände inser jag att jag tagit en stor risk och jag ångrar mig djupt. I bokhyllan därhemma stod nämligen ”Mein Kampf” och i mitt upprörda tillstånd efter upplevelsen vid bålet fick jag impulsen att följa nazisternas exempel att förinta det icke önskvärda. Jag skulle som en symbolhandling kasta Hitlers verk på bålet! På väg tillbaka började jag dock ta mitt förnuft till fånga igen. Om någon SA-torped sett mig försöka bränna ”Mein Kampf” skulle jag säkert inte ha överlevt misshandeln. Och samtidigt insåg jag att bokbrännarhandlingen i sig var förkastlig då den symboliserade förintandet av den fria tankens idé. Jag klev förvirrad in i en butik och gav istället bort böckerna till den debile innehavaren. Dumt nog slapp det visst ur mig vad jag hade tänkt göra men jag hoppas att han tror att jag skämtade.

22 juni

Koncentrationsläger har öppnats i Dachau, Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück. Lägren har inrättats som ett led i den ”allmänna ordningen” och främst rör det sig om aktiva antinazister, politiska oppositionella och ”statsfiender” som ska isoleras och ”omskolas” i lägren. Jag kan inte i ord fånga känslan inför detta. Men jag kräktes i papperskorgen när jag läste rapporten som låg på mitt skrivbord när jag kom till arbetet.

14 juli

Alla andra partier i Tyskland förutom NSDAP har förbjudits. Riksdagen är numera ur funktion. Tyskland är numera en enpartistat. Vår demokrati är ett minne blott. Nyheten om att judiska immigranter från Polen förlorar sina tyska medborgarskap drunknade i denna dödsdom över det fria samhället.

30 juli

De har infört en lag om tvångssterilisering av personer med ärftliga sjukdomar. Forskarnas argument för behandlingen är att förbättra den tyska rasen och spara framtida vårdkostnader. Mellan 320 000 och 350 000 tyska utvecklingsstörda, handikappade och kroniskt sjuka ska steriliseras. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan människor acceptera detta?

4 oktober

Från slutet av september får tyska judar inte längre äga land. Från idag får de inte heller vara tidningsredaktörer. Vad blir nästa infall? Det går knappt att gissa men ingenting gör mig längre förvånad.

24 november

Att vara arbetslös är numera ett brott mot lagen. Denna nya lag innebär att ”vaneförbrytare”, vilket inkluderar tiggare, hemlösa, alkoholister och arbetslösa, ska skickas till koncentrationsläger. I nazisternas ögon är vi snart alla brottslingar.

31 december

Gott nytt år! (skrev han utan att ens tro på det själv)