22:a september 1923
Jag vet inte om jag ska skratta
eller gråta. På vägen till kontoret köpte jag en limpa bröd. Jag hade tänkt
göra det på Kleinsts bageri men även i dessa bistra dagar av fattigdom är
köerna långa där. Jag orkade inte vänta på min tur utan gick vidare till Zimt
Bullen, bageriet nere på hörnet. När jag skulle betala brödet krävde kvinnan
bakom disken 35000 riksmark för den. Det är vansinne, tänkte jag men betalade
givetvis det som behövdes för att få ta den med, i augusti kostade samma limpa
8 riksmark. När ska denna galna inflation ta slut?
Men jag ska inte klaga. Jag har
i alla fall ett arbete som ger en säker lön. Till skillnad från den enträgna
försäljerskan som under de sista hundra meterna till kontoret vägrade förstå
att jag inte tänkte köpa någon hemflätad korg. Hur praktisk och användbar den
än sades vara. Jag kände mig som en usel människa när jag närmast sprang in i
trapphusets trygga mörker. Hade jag haft pengar skulle jag ha köpt en,
hade jag velat skrika till henne. Jag hade köpt alla dina korgar! Men jag
kan inte nu för jag har just köpt bröd för 35000 riksmark! Förstår du inte! Det
är en förmögenhet!
Ja, det brukade vara en
förmögenhet i alla fall. Men jag sade ingenting. Ingenting alls. Jag bara
mumlade mina ursäkter och sprang.
Men nu sitter jag tryggt bakom
mitt skrivbord och vänder papper i väntan på min chef, den ärade borgmästaren
herr Eckhardt. Jag är hans assistent och det är min uppgift att utföra alla de
sysslor han själv tycker är för tråkiga. Och tråkiga är sannerligen många av
dem. Men jag ska inte klaga. Ty det är av honom jag får min lön. Och pengar
betyder mat som betyder överlevnad och det är allt vad det handlar om just nu.
Jag ska överleva. Bättre tider
måste komma.
27:e september 1923
Vår rikskansler, Gustav
Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i
Ruhrområdet. Jag fick höra det av Heinz Körner, journalisten från Neue tag
Zeitung. Han kom för att intervjua borgmästare Eckhardt om händelsen. Eckhardt
fördömde Streesemans beslut som opatriotiskt. Jag kan inte förstå varför även
om jag har mina aningar. Min chef har den senaste tiden fått allt fler brev
från sin kusin i München som försöker värva honom till det
nationalsocialistiska partiet som driver en hård nationalistisk linje
tillsammans med tesen att allt är judarnas fel. Borgmästarens kusin skrev i ett
av breven att partiets ledare, en viss Adolf Hitler, var ”mannen som en dag
kommer att befria Tyskland”.
Själv håller jag med vår
rikskansler. Streesemann insåg att motståndet var lönlöst. Och det var ju
lönlöst. Det enda det gjorde var att tömma landet på pengar och förvärra
inflationen. Ja, möjligen tillfredsställde det s.k. motståndet också alla
nationalisters behov av att få leva i känslan att vårt Tyskland fortfarande
kunde erbjuda något som kunde kallas motstånd. Det har ju varit viktigt för
många de senaste åren. Bitterheten över Versaillefreden verkar aldrig lämna
vissa människor.
På lunchen var jag inne på
Hannes Schneiders restaurang. Han är son till min gamle kamrat från
skyttegravarna, Willhelm Schneider. Innan ”Willi” så tragiskt dog så lovade jag
att hålla ett öga på hans familj, ett löfte som jag idag tänkt försöka hålla.
Men frågan är om jag kan göra det i fortsättningen. Hannes är så annorlunda i
sättet jämfört med sin far vilken jag höll mycket av. Jag höll på att
inte komma därifrån över huvud taget. Den unge Schneider vägrade sluta att tala
om hur Tyskland hade blivit förrått under kriget. Faderns död måste ha tagit
honom hårt. Gud, han gick an i nästan en timme! Det var ”novemberförbrytarna”
hit och ”judarnas negativa inflytande” dit. Till slut smet jag ut när
han var tvungen att räkna kassan.
5:e oktober 1923
Besökte makarna Voss bokhandel
idag. Jag borde inte slösa pengar på böcker egentligen men de visade mig ett
sådant vackert exemplar av Heinrich Heines ”Neue Gedichte”, den med
dikten "Tyskland, en vintersaga". Jag kunde
inte motstå att köpa den. Den söta fröken Marta Tannberg stod som vanligt bland
hyllorna och bläddrade. Makarna Voss ser mellan fingrarna när det gäller henne,
familjen lär ha det knapert och hon älskar verkligen litteratur. Det är inte
många som har råd att köpa böcker idag. Vid flera tillfällen har vi talats vid
och trots sin ungdom är hon klok och insiktsfull även om är lite reserverad av
sig. När jag hälsade idag fick jag dock bara ett litet leende till svar.
23:e oktober 1923
Jag känner mig febrig. Funderar
på att uppsöka Dr Kube eller möjligen Dr Zimmermann men jag vet inte om jag har
råd. Jag hörde att en dollar nu kostar 100 miljoner mark. Nu måste det väl ändå
vända?
1:a november 1923
Det var slagsmål utanför den
gamla smedjan idag. En grupp demonstrerande nationalister skrek slagord mot
judar, kommunister och zigenare som de garanterat fått genom att läsa
Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München.
Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Messerschmidtfabriken
skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram
och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar följa med
förbannelserna. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts
under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att
slicka sina sår. Helt klart är dock att grupperna lär mötas igen.
Borgmästare Eckhardt skrattade
bara när jag beskrev händelsen för honom. Politik ska svida, var hans
enda kommentar.
7:e november 1923
Jag hämtade borgmästarens nya
skor hos den gamle skomakaren herr Bunke idag. Skorna var fina men själv gick
jag därifrån med hål i mina byxor. Johann Edendorfs hund bet tag i mina byxben
när jag skulle lämna butiken och vägrade släppa taget. Nu har jag hål i mina byxor.
Men det viktigaste är förstås att borgmästaren fått sina nya skor även om de
var dyra.
När jag lämnade över skorna satt
borgmästaren i rökfåtöljen och läste ett brev från sin kusin i München. Efteråt
vek han ihop brevet och slängde det i öppna spisen. Han såg märkbart nervös ut
men vägrade nämna något om vad som hade stått i brevet.
12:e november 1923
Jag sitter på restaurang med tidningen
Neue i Die Welt uppslagen framför mig. Ägaren som själv serverade maten
beklagade sig länge över de dåliga tiderna och att han blivit tvungen att
avskeda sin serveringspersonal. Men nu har han äntligen gått så då kan jag åter
koncentrera mig på artiklarna framför mig. De är alla skrivna av journalisten
Victor Muchmann (gör den människan inget annat än arbetar?) och beskriver de
senaste dagarnas dramatiska händelser i München.
I artikeln står det att Adolf
Hitler och hans nationalsocialistiska tyska arbetarparti under helgen som var
ta försökte makten från den bayerska delstatsregeringen, ungefär som Mussolini
gjorde i Italien förra året.
Mitt under Kahrs anförande i
ölhallen Bürgerbräukeller den 8:e november hade de beväpnade SA-männen stormat
in under Hitlers ledning. Hitler hade avfyrat ett pistolskott mot taket och
förkunnat att den nationella revolutionen hade börjat. Han lyckades sedan få
Kahr, Lossow och Seisser, de viktigaste männen i den bayerska regeringen, ut i
ett sidorum där han försökte övertala dem att delta i en kupp mot
riksregeringen. De hade blivit skrämda av den desperate Hitler och låtsades
därför stödja honom. Men så fort de sluppit från Hitler kallade de riksvärnet
till hjälp för att slå ned upproret.
Klockan tio dagen därpå
förstärktes polisen av gevärsbeväpnade män från riksvärnet. När kuppmakarna
upptäckte Kahrs och Lossows ”förräderi” lämnade de ölhallen för att söka
stöd för sin sak hos folket på Münchens gator. Hitler, Ludendorff, Göring och
Streicher hade marscherat i täten för några tusen man längs Residenzstrasse.
Vid Feldherrenhalle väntande
polisstyrkan på dem. Skottlossning hade utbrutit när kuppmännen vägrade vända
om och panik bröt ut bland de marscherande. En del säger att Ludendorff stod
upp medan Hitler kastade sig ned och tog skydd. Andra ögonvitten menar att
såväl Ludendorff som Hitler kastade sig ned på marken för att söka skydd undan
kulregnet.
Ludendorff marscherade
emellertid fram till polisen som arresterade honom. Hitler flydde blek i
ansiktet och med skadad arm. Göring låg på gatan med en kula i ljumsken. Kuppen
var över men det segrande riksvärnet hade mötts av rop som ”judeförsvarare”,
”fosterlandsförrädare”, ”blodhundar” och ”Heil Hitler”.
Herregud, vad håller på att
hända med Tyskland?
Hitler som tydligen hade lyckats gömma
sig hos en vän arresterades igår. Jag antar att ett långt fängelsestraff väntar
på honom. Han måste väl bli dömd för landsförräderi? Kanske är detta slutet för
hans parti? Vi får se. Hela Regensburg talar inte om annat än kuppförsöket i
alla fall. Men åsikterna är delade av vad jag kunnat höra hittills. Jag har
inte fått någon riktig klar bild av vad Regensburgborna tycker om allt som hänt
den senaste tiden. Men det lär väl klarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar